Månblommas reflektioner

Rösta gärna i vår omröstning.

Jag tyckte att den här artikeln var väldigt intressant, och oavsett vad den kom fram till skulle jag ha svarat ja. Det är tydligt att andra djur kan känna medlidande, så varför inte primaterna, våra närmaste släktingar?

När jag läste om den här idén första gången (i en sciencefictionbok) älskade jag den. Inte för att jag skulle vilja åka upp till månen, men det är själva idén som är så otroligt spännande. Tänk att bara kunna skicka upp material i rymden utan att behöva använda en raket eller liknande rymdfarkoster. Bara skicka upp det. Och nu är det tydligen så att det finns de som arbetar med att förverkliga den här drömmen. Häromdagen läste jag om det i den här artikeln. Så dagen efter upptäckte jag att någon faktiskt hade lyckats, i tävlingen, inte med att skicka upp något till månen. Mer om det här.

Vi lever i en skrämmande tid, men sånt här kompenserar lite för det i alla fall.

Nu i eftermiddags gick jag för att hämta några böcker jag hade beställt. Inte för att vi har råd med dem, men vi kom fram till att det skulle gå bra, bara för den här gången. När jag kom till affären (finns naturligtvis inget postkontor och det är så synd, när man tänker på vilket gammalt postverk vi hade - skäms politiker), gjorde jag bort mig totalt, genom att inte kunna få fram sms:et med kolli-id:t. Väldigt pinsamt. Lyckligtvis kände hon bakom disken till Nokiatelefoner.

På vägen tillbaka blev jag lite nervös. Jag gick förbi en guldsmedsaffär och fick syn på två killar som bara stod där och pratade. Det här är en rätt liten stad, men det började bli mörkt och jag var ju ensam, så jag undrade vad de höll på med. Plötsligt sa de hej och tjena, med en underton. Som om de menade "vi håller inte på med något". Jag hejade tillbaka, och tänkte att de kanske ville sälja något eller kanske hade en marknadsundersökning, men det var tydligen bara det. Så jag började gå lite fortare - det skulle jag ha gjort i vilket fall som helst, för det var rätt kallt - men jag kunde inte låta bli att se mig om över axeln.

Typiskt att de enda som var i närheten utom de där två var en äldre kvinna som cyklade åt ett annat håll och någon som gick med en särskild käpp - för blinda - men kanske inte den vanliga. Den här personen var nog invalid på något annat sätt också - modigt att vara ute helt ensam, tycker jag. Så efter en liten stund kom jag förbi en frikyrka och sen en kolerakyrkogård, från artonhundratalet. Där höll ett gäng yngre killar till. Efter det såg jag en del andra också. Det tog för övrigt inte mer än fem-tio minuter att ta mig hem.

Idag sken solen och det var för en gångs skull rätt varmt och inte blåsigt alls. Riktigt fint, faktiskt. Jag skyndade mig ut för att inte missa solskenet. Mamma och jag gick och handlade (bara lite mat, inget roligare än så).

Då slog den till. Depressionen. Genom att stanna inomhus rätt länge (förutom för att hämta in posten, äpplen osv eller hänga tvätt) hade jag lyckats glömma bort allt. Delvis stängt av mig själv. Nu kom alltihop tillbaka igen. Vilken värdelös misslyckad typ jag är. Vilken förlorare.

I affären träffade vi på en tant som mamma har känt i många år. Jag kommer ihåg hennes barn. Det var som att se tillbaka i tiden. Där stod han, killen (som inte var någon kompis till mig, men jag kände honom, han bodde i vårt kvarter). Fast han är ju inte sex år längre, med det där tandlösa sexårsleendet. Det var killens son. och enligt farmodern fanns det flera barnbarn och hon och den här pojken var på väg för att hämta dem.

Fantastiskt! Den här killen, som om jag ska vara helt ärlig, är yngre än jag, har mer än ett barn nu. Och jag då? Jag bor hemma hos mamma. Kämpar fortfarande med att avsluta min examen för att, längre fram, förhoppningsvis, få ett jobb. Ingen pojkvän, inga barn. Hjälp!

Jag  vet att många har det mycket sämre, så jag skäms för att gnälla så här, men jag hatar mig själv så mycket för att ha misslyckats så här. Det värsta är att jag aldrig har vetat vad jag ska göra, eller snarare hur jag ska göra det, självklart, för annars hade jag gjort det för många år sen. (Blunda, ta ett djupt andetag. Om du inte kan lugna ner dig, hur ska du då kunna ordna upp den här skiten du har hamnat i?) Så där. En sak i taget. Det låter väl enkelt? Synd att det inte är det.

På en av mina andra sidor – Månblommas böcker med mera – berättar jag lite om mina favoritböcker- författare, tv-serier, filmer mm. Där finns också en sorts recensioner. Haha. Jag lovar inte att de är perfekta, men om du vill får du gärna komma in och ta dig en titt.

Däremot lovar jag att jag inte har glömt bort eller övergett den sajten. Så småningom ska det bli fler recensioner. Helt säkert. :)

Eftersom det är måndag idag har jag lagt ut ett nytt foto på min fotoblogg (tyvärr har jag brist på foton, så det är inte precis varenda måndag jag kan lägga ut ett foto, men idag hade jag ett). Om du vill är du välkommen att ta dig en titt.

Jag upptäckte nyligen något lustigt. Katter verkar föredra sina egna färger. Till exempel, en av dem, som är orange, bara älskar färgen orange. Det ser inte så fint ut i mina ögon, men hon insisterar på att ligga på en yta som skär sig mot hennes egen färg. Cerise (och liknande rosa toner) går bra också, för hennes del. Jag vill hela tiden att hon ska ligga (läs: posera) mot något vitt, grått, blått eller grönt, men det går inte alls. Förresten, att få henne att posera (läs: ligga still i några sekunder i taget) är mer eller mindre omöjligt.

En annan av mina katter - grå den här gången - älskar (självklart) färgen grått. I det här fallet kan jag inte säga att grått skär sig mot grått, men jag tycker att någon annan färg, som till exempel vitt, rött, blått eller så, skulle se mycket gulligare ut. I alla fall om jag över huvud taget lyckas få henne att stanna kvar på samma ställe tillräckligt länge för att jag ska kunna få några bilder på henne.

Ja, ja, jag får väl försöka minnas bilderna inne i huvudet, och så, någon enstaka gång, kanske jag lyckas knäppa några bilder innan de sticker iväg. 

Idag la jag märke till att min nymfparakit, Alexander, hade hackat ett litet hål i en påse med parakitblandning som jag hade köpt till honom. Han satt där och åt frön och såg väldigt nöjd ut med sig själv. Och det kan han gott vara. Han är så intelligent. Jag blev verkligen imponerad. Däremot blev han inte glad när jag hällde upp innehållet i en glasburk.Ja, ja. Han kommer ju att få alltihop förr eller senare. Jag önskar bara att jag hade kunnat ta ett foto av honom. Kanske någon annan gång.